Historiska dokument

Jon Jonsson , 1838-1903 bonde i Lögda. Kommunal förtroende man, fjärdingsman mfl uppdrag inom rättsväsendet efterlämnade anteckningar som ger värdefull upplysning om levnadsvillkoren vid tiden, senare delen av 1800-talet.

Dränglön 1881 75 kronor för året.
Piglön 1889 35 ”
” 1890 40 ”

År 1886 72 mansdagsverken sommar och höst 72 kronor.
” 1890 1 ” i tröskning 1 kr.

År 1881 Fredrika sockenmän 3 förrättningsdagar Åsele a 3 kronor summa 9 kr.
Skjuts till Åsele 6 ¾ mil a 1:60 summa 10:20 kronor
” hem från Åsele 10:20 kronor

År 1884 Contant till Sundsvallsbanken 530 kronor, postporto 1:02 kronor.

År 1896 En resa Lögda – Tallsjö för att delgiva F.D Paulsson, S.W Paulsson och E. Alb Danielsson. Skjuts fram och åter 5,8 mil a 1:60 9:20 kronor.

Till Edman såsom biträde 1:50 kronor.

Med kännedom om teknikutveckling och förändrad infrastruktur som skett från tiden i slutet av 1800-talet och 200 år framåt i tiden inser man snart det svåra i att sia om långsiktiga skeenden. För Lögda by som grundades 1762 skulle det dröja 150 år innan landsväg med framkomlighet för motorfordon var ordnat.. Åren 1897-1900 byggdes och färdigställdes landsvägen ”Fredrika kyrka-Vestermyrriset”. Innan var det gångstigar och knaggliga kärrvägar som var transportleder för varor och för folk att ta sig fram på mellan orter. Att kommunicera med varandra skedde med bud långt in på 1900-talet.

Telefonen kom till Fredrika 1912.

När Jon Jonsson som boutredare vid ett dödsfall skulle delge borättsdelägare bosatta i Tallsjö information om utredningen, blev kostnaden för resan mycket större än kostnaden för arbetet med boutredningen.

Relationen mellan arvoden för 3 kommunsockenmäns förrättning i Åsele à 3 kronor per dag summa 9 kronor och resan för dessa mellan Åsele och Fredrika tur och retur som år 1881 kostade 20:40 var nog inget som bekymrade den ansvarige utbetalaren på kommunen.

I dag tar det bråkdelar av sekunder att nå varandra med information oavsett man bor i Lögda eller Peking. Varor och produkter fraktas mellan kontinenter utan att kostnaden i slutledet avsevärt fördyras.

Priset för framstegen ter sig i dag som en stor global miljöförstöring och i 200 års perspektivet vet vi inget. Med bilden på en miljövänlig transport av hö utförd av Robert Bäcklund född 1864,kan vi skänka den generationen en tacksam tanke över att vi i dag kan andas en någorlunda frisk luft.

Nils Lövgren

Salmon Persson var gift med en syster till klockaren Daniel Johan Wiklund. Hon hette Matilda och var född 1804. Salmon uttryckte sin glädje över att ha fått henne till maka med dessa ord: ”Ja ä gla i henn, att ja fått n’Svejajänt.”

Salmon Persson beskrivs som liten till växten med tjockt, svart hår. Han hade ett hemman i Lögda, nuvarande Karl Ångmans. Någon driftig och företagsam man var han inte. En del sade till och med, att han var en riktig latoxe. Hur som helst, genom konkurs blev han av med hemmanet. Huset han fick lämna var en liten kåk, som han timrat upp till väggbandet och lagt ett provisoriskt tak på och som hade en mur av gråsten. Byggnaden revs av det skogsbolag, som blev ägare till hemmanet. Salmon flyttade till Baksjöliden med familjen samt två kor och en häst, som enligt sägen var hemskt mager. Sedermera flyttade han emellertid tillbaka till Lögda.

Varje söndag, kom Salmon körande ner till Viska och satte in hästen hos Gustav Karlsson, varpå han gick fram till samhället. Om han gick i kyrkan eller gjorde något annat är inte känt.

Som de flesta på den tiden hade det fattigt, var Salmon Pers familj inget undantag. Hans hustru Matilda, som hade ansvaret för att det fanns något att äta i huset, var en dag på besök hos en granne för att låna eller köpa någonting. Där frågade man, hur Salmon mådde. ”Nog mår han bra. Jag har lämnat honom i Guds beskydd åt Nättjen”, svarade Matilda.

Det berättas, att Salmon Persson var en riktig despot emot sin hustru. När han for hemifrån, brukade han låsa in kaffeburken.

Familjen blev hemsökt av många motgångar. Tre barn dog efter varandra i difteri, och en del av de övriga barnen var födda med lyten. Hur många barn det fanns i familjen kan ingen med bestämdhet säga, men en del gissar på tio.

Salmon Persson kunde varken stä blod eller läsa bort vittra, men han hade lärt sig av sin far att bota sjukdomar. Ett par småpojkar från Lögda, som smugit sig fram till hans fönster, fick vara åskådare till hur han lagade sin dekokter. Han nickade och pratade hela tiden med sig själv.

Erik Arnqvist

Kvarnarnas tillkomst inom Lögda är knapphändigt dokumenterat i gamla handlingar. Vid avvittringen i slutet av 1800-talet finns ett antal kvarnplatser undantagna som samfällda.

Mycket tyder på att byggandet av kvarn oftast var en eller ett par bönders gemensamma angelägenhet. Vattensågverken däremot byggdes kollektivt.

Min slutsats om detta är att tillgången av vatten vid tidpunkten för nyttjandet var olika. Behovet av malning av korn till mjöl var i stor utsträckning störst på hösten när kornet var skördat. Sågningen av virke däremot kunde koncentreras till våren. Vattentillgången var helt olika vid dessa tidpunkter av året. Kvarnar har funnits vid Kvarnbäcken , Silträskbäcken och nedströms Hötjärn.

I boken Lögda By författad av Frans Forsgren är uppgiften om kvarnar vagt formulerad.

”Redan de första nybyggarna torde ha kvarn”.

I O.P. Petterssons skrift från 1935 där äldre Lögdabor intervjuats kan man läsa:

”Ingenstans i de gamla handlingarna nämnes något om att nybyggarna byggde sig kvarn. Torde hava sett sig tvingade att inrätta kvarn. I Baksjöbäcken fanns under första hälften av 1800-talet en gammal förfallen kvarn. Det torde ej vara otroligt att Bryngel Larsson och Per Larsson i förening hade inrättad denna kvarn.”

Enl. O.P.Pettersson satte en bonde sin gamla urgamla kvarn på auktion enl. handling från 1853

”Skiljandet av kvarnen i Baksjöbäcken är så avslutad att bonden Nils Nilsson och Per –Erik Sjöberg stannade för högsta bud nämligen 30 riksdaler för kvarnhuset. Jonas Jakobsson för snesen, kallen, kvarnstuten och mjölskäppan för ett belopp av 4 riksdaler riksgäld.”

”Inom Fredrika socken har man ingenstädes huggit kvarnstenar. Man var hänvisad till Nordmaling och forsla dom med häst till Lögda.”

Att inrätta en kvarn krävde tillstånd av Kongl. Maj:ts Befallningshavande. Ansökan därom sändes till landshövdinge ämbetet eller till konungens befallningshavande där man ”underödmjukast” anhöll om att kvarnställe måtte få utsynas .Kronolänsman författade kungörelse om syn viss dag när förättning skulle ske. Kungörelsen upplästes i kyrkan efter gudstjänstens slut tre söndagar å rad.

Om allt som förekom vid synen författade kronolänsman protokoll vilket sändes till Kongl. Maj:t. Efter en tid erhöll sökanden utslag om ärendet bifallits.

Befintlig kvarn vid Baksjöbäcken restaurerades av domänverket våren 1962 och sommaren 1963. I skriften ”Boken om Baksjöliden” utgiven 1993 finns en hänvisning till ett VK reportage 24/12 1971 av Erling Vikström. I artikeln har uppgivits att den första kvarnen i bäcken troligen byggdes i början av 1700-talet av Lars Persson Fridahl.

”I denna bäck måste Persson Fridahl ha uppfört kvarn, som sedan förbättrades i mitten av 1800-talet av Lögda bönderna som hade sina fäbodar på norra sidan av Lögdasjön.”

Lars Persson Fridahl var nybyggare i Lögdasund. Första nybygget Gammelgården vid Lögdasundselet. Lögdasunds första immision utfärdad 1789. Av detta framgår det att kvarnen måste ha uppförts senare delen av 1700-talet.

Sammanfattningsvis några reflexioner och tankespekulationer: Behovet av kvarn för Bryngel och Per Larsson som nybyggare i Lögda kanske löstes med Lars Persson Fridahls kvarn. Någon större mängd korn såddes förmodligen inte förrän åker brutits till på nya gårdstället uppe på berget.

Kan det vara Fridahls kvarn som auktionerades 1853 ?

Lögdaböndernas kvarnar har tillkommit på 1800-talet av nybyggarnas efterträdare och samtliga finns undantagna som samfällda platser vid avvittringen,1893

Nils Lövgren.

Lång tid innan det fanns nybyggare i Lögda, voro stigar upptrampade mellan olika orter. Från lappskattelanden inom nuvarande Fredrika socken hade lapparna att besöka sitt kapell vid Åselet. De skulle också deltaga i marknader. Lång tid tillbaka var Gulselet inom Junsele socken mötesplatsen för lappar och bönder nerifrån kusten. Då skulle affärer göras med skinn, skatt erläggas och kyrkliga förrättningar äga rum. Det fanns därför sedan länge upptrampade stigar från sjö till sjö efter s.k. ”morkan”, från ort till ort. Vintertid körde man med renar.

När Bryngel och Per Larsson skulle till skolan i Åsele, fanns alltså upptrampade stigar. Och när dessa hade blivit nybyggare och med många andra på övriga lappskatteland, så slog de följe till stormarknaden i Åsele eller till kyrkhelgerna. Efter år 1797, då Fredrika socken bildades och Viska blev kyrkby blev det ju ej så ofta man behövde vandra den långa vägen till Åsele. Det gällde nu närmast att så bekvämt som möjligt taga sig fram till sin egen kyrka. Nu hade man att gå till Viskasjöns västra ände. Där byggde man sig båthus. Nu var det bekvämt att med båt fortsätta till Viska. Vintertid plogades väg efter Viskasjön. Sommartid kunde det hända, att det inte gick färdas med båt. Då fanns en upptrampad stig efter Viskaliden fram till Holmsele.

Under 1800-talet blev behovet av kontakt med yttervärlden allt större. Planer på vägbyggen lades fram. Men i början var det bönderna, som berördes av vägen, som skulle bygga väg. De kunde därför ej bli någon fart på vägbyggena. Det diskuterades också mycket på sockenstäm-morna om vägens sträckning. Postgången hade givetvis stor inverkan på vilka vägar som borde brytas. År 1831 hade stämman att granska ett av P. Laestadius upprättat nytt postreglemente. Stämman beslöt att de inte ville betala för ankommande post samt att posten skulle avgå från Lycksele över Fredrika till Åsele. Daniel Persson i Orrberg nedlade mycket arbete på att hugga och spånga väg över Orrberg till Flakaträsk. Han behövde spångad väg till Fredrika. Denna väg gick alltså över Lögda. Planer på vägbygget till Västermyrriset fick vänta. De hade begärt hjälp av andra socknar, men dessa sade nej. När väg skulle byggas mellan Lycksele och Åsele, så begärdes hjälp av Fredrika. Fredrika sade nej, eftersom de inte fick hjälp till sina vägar. På sockenstämma år 1891 blev det röstning om vägen till Västermyrriset. Jägmästare Berggren ville bygga vägen omedelbart. Men F.D. Paulsson i Tallsjö ville dröja. Berggren fick för sitt förslag 837 röster och Paulsson 499. J. Jonsson i Lögda upplyste nu om att Berggren hade röstat med Mo och Domsjös 457 röster och Isakse’n, som stödde Berggren, med Nordmalings 218 röster. 1896 ville sockenstämman, att vägen över Lögda skulle fortsätta över Norrfors-Lövås, Lycksele. Det ville inte Isakse’n. Han bodde ju i Nordanås. Tydligen segrade han vid stämman.

Nu skulle det dröja till 1900-talet innan Lögda fick väg till kyrkan. Bron över Viskasundet var klar år 1898.

Historisk tillbakablick på Lögda lappskatteland som överfördes till krononybyggen och efter skattläggning blev kronohemman.

Kungl. Bref 20/9 1542 utfärdat av Gustav Vasa lyder: ”Sådana ägor som obebyggda ligga, höra Gud, Oss och Kronan och ingen annan till.”

Redan i mitten på 1500-talet finns samerna registrerade i skattelängder på lappskatteland.

1670 föreslog landshövdingen i Vbt Johan Graan en organiserad kolonisering av lappmarken. Ett register över samiskt ägt land upprättades, en karta bif. och sändes till Stockholm att föras in i Jordabalken. 1671 ritar Jonas Gedda kartan över 37 lappskatteland i Ume lappmark.

Den s.k parallellteorin, lappmannanäring – lantmannanäring, som Johan Graan hävdade visade sig inte riktigt hålla. Till en början fanns nog ingen insikt om konsekvenserna om dessa två näringarnas olika villkor.

1673 tillkom lappmarksplakatet som innebar förmånliga villkor för nybyggesetablering, 15 års skattefrihet samt befrielse vapentjänst. En önskan från myndigheterna är att lappmarkerna befolkas dels för att dessa stora vidder bättre ska kunna försvaras från inkräktare, men även för att få ett större skatteunderlag, det förnyades 1695.

Krononybygget

Äganderätten för nybyggare gällde odlings- och betesmark samt tillgång till jakt och fiske, vedbrand och byggnadsvirke. I norrland betraktades övrig mark att bara vara ett hinder.

Inägomarken var ett begrepp på inhägnad odlingsmark fredad för kreatur och träd. (Gran i äng är som lus i säng) Enskilt ägande till skogsmark kan man inte tala om före 1789.

Lögda lappskatteland ägdes i mitten av 1700-talet av skattelappen Lars Bryngelsson.

1762 fick Lars Bryngelssons son, Bryngel Larsson ”immission” på ett krononybygge och 1765 fick sonen Per Larsson liknande tillstånd av myndigheten.

1786 skattläggs Bryngels och Per Larssons krononybyggen till summa 1 riksdaler 32 skillingar och blir kronohemman.

Samtidigt ansöker bröderna om var sitt nytt krononybygge intill sina gamla. Frihetsåren för dessa föreslås till 20 år för Bryngel t.o.m 1805 samt för Per Larsson till 17 år t.o.m 1802.

1802 delar Bryngel Larsson sina hemman till sönerna Pål Bryngel och Per Bryngel samt till mågen Per Mårtensson.

Per Larsson ger 1789 sin fosterson Jon Svensson 1/3 av sina hemman. 1793 får Olov Salomonsson 1/3 och 1803 utfärdar han tillsammans med sin hustru ett gåvobrev på resterande 1/3 till Olov Olovsson.

Bryngel och Per Larssons fyra kronohemman kommer under 1800-talet att skiftas och byta ägare ett antal gånger. Olika ägare vid skilda tidpunkter är beskrivna i Lögda boken, uppgifterna i boken är hämtade ur Åsele lappskattelands jordbok.

Avvittring

En gränsdragning mellan kronas mark och privat mark kom redan i slutet av 1600-talet i fråga i södra delarna av landet. Dom stora öde vidderna i norr var däremot mindre intressanta att ta i tu med för myndigheterna. Allt eftersom skogen som råvara för industrin ökade växte behovet att bestämma gränser för vad staten skulle hävda som sitt. För myndigheten klarnade så insikten om att det fanns flera intressen för markens utnyttjande i Norrland. Innan man kunde avgränsa mark för privat ägande måste man utreda samernas villkor i lappskattelanden. Vilka delar skulle få upplåtas för kolonisation och var skulle samerna ha oinskränkt rätt till bete för renarna ? Så kom en s. k. odlingsgräns att dras så att en östlig del om denna gräns kunde tillåta nybyggesverksamhet. Vid 1890 – talets början var gräsen definitivt utlagd.

SFS 1873 nr 32.

År 1873 utfärdades en avvittringsstadga för Västerbotten och Norrbottens lappmarker.

(En förordning angående slutlig skattläggningsmetod. Enligt denna skulle hemmantalet bestämmas efter inägornas uppskattade avkastning).

SFS 1873 nr 32 sid 4

”All åkerjord och odlingsmark ävensom äng och annan slåttermark(utängar) skall uppskattas efter höavkastning som ägorna anses årligen kunna giva i medeltal. Räntan beräknas efter visst värde för lass hö eller 10 center(425 kg) och bestämmes i riksmynt. När räntan uppgår tillhopa 640 öre, skall hemmanet eller nybygget åsättas 1 mantal. Är räntan lägre eller högre blir mantalet i förhållande därefter.”

På våren 1868 infann sig flera lantmätare i Lögda för att påbörja avvittringen. Mycket folk blev engagerade i detta arbete med upphuggning av baslinjer och för hantlangning i stakningsarbeten. Ersättningen för arbetet var 1:50 kr per dagsverke. Förättningen pågick under kortare och längre tid per år fram till 1874. Året därefter fastställdes avvittrings-förättningen för Lögda by av konungens befallningshavande.

Efter avvittringen var fortfarande utmarkerna gemensamma. Hemmanen överfördes från kronohemman till kronoskattehemman. Byns bönder kunde få skog utstämplat för avsalu efter vissa villkor. Utsyning skulle utföras av statliga skogstjänstemän. Missnöje fanns däremot från vissa bönder om ängestilldelningen och många besvärade sig över avvittringsförättringen. Så kom bönderna överens om att begära laga skiftesförättning där varje hemman får avgränsade skiften.

Laga skiftes förättning

Maj månad 1890 inställer sig kommissionslantmätaren J Ivarsson i Lögda by på Konungens Befallningshavandes förordnande att verkställa laga skiftesförättning å Lögda bys alla egor.

Förättningen hade blivit i laga tid kungjort i Fredrika sockens kyrka.

Länstyrelsens förordnade TF Kronolänsman i Åsele H F Sundelin infann sig som kronoombud, samt godemännen J Jonsson från Bjurholm och J L Flodell från Backfors, Bjurholm. Överenskoms att avvitttringskartan ej var duglig som underlag. Att dagsverkspris för hantlangning skulle vara 2:50 kr på försommaren intill den 1 september därefter 2 kr.

Protokollet justerades.

Juli månad 1892 infann sig ånyo lantmätaren till Lögda by, biträdd av godemännen. Nu behandlades frågan om rågångarna omkring skifteslagets ägor, vidare egoutbyte med angränsande byar och hemman. Kungl. Skiftesstadgan upplästes och sedan delägarna erhållit kännedom om grunderna för egors gradering tillkännagav skiftesmannen att nämnda åtgärd skulle utföras.

Augusti månad 1892 kallades berörda parter till sammanträde i Lögda by. Skiftesmannen tillkännagav att egogradering blivit verkställd och nu avslutad. Beslut fattat om gränser mellan inrösningsjord och afrösningsjord. Delegarne godkände förrättningsmännens beslut.

Skiftesmannen genomgår varje delegares innehaf före skifte i och för häfdeförteckningens upprättande. Sammanträdet upplöstes.

April månad 1893 infann sig skifteslagets samtliga delegare samt disponenten för Nordmalings Ångsåg AB Herr Disponenten G Thorsen till sammanträde i Lögda. Skiftesmannen föredrog hävdeförteckningen där nödiga rättelser blivit verkställda. Den godkändes och underskrefs. Sammanträdet ajourneras till följande dag.

April den 6 1893. Föredrogs frågan om undantag av mark för delegarnas gemensamma behof.

Undertecknade delegare uti Lögda skifteslag hafa vid lantmäterisammanträde denna dag träffat Förening uti följande:

Angående undantag av mark för delegarnas allmänna behof.

Samtliga undantag är uppräknade i protokollet och avser vägar, skolhusplats ,båtplatser,såg och qvarnplatser, myrtag,lertag, Holmsjön med slåtter, sommarfähusplatser,fägator mm.

Grus och sten berättigas hvarje delegare opåtalat hemta från utmarken å tjeliga ställen, utan att särskilt utmål behöver avsättas.

Lögda den 6 april 1893

Undertecknat av samtliga delägare samt gode männen J W Fahlberg och J L Flodell

Juli månad 1893 Sammanträde efter i sockenkyrkan i laga tid utlyst kungörelse. Samtliga delegare infann sig samt N P Paulsson d. y. Och D A Lindgren hvilka sistnämnda nu företedde köpeafhandlingar av sin far Paulus Erik Paulsson. Förenämnda nya delegare i skifteslaget yrkade att erhålla sina hemmansdelar utbrutna var för sig. För delegarna utvisades en af skiftesmannen utarbetad Skiftesplan. Från Litt A No 1, till Litt S No 4, 20 skiften, samtliga skiften med gällande mantal. Anmärkningar mot planen skulle övervägas till följande dag kl 12 då delegarna ånyå anmodades att infinna sig.

Juli den 6 1893. Vid utarbetandet av skiftesplanen skall det prövas om det visas nödigt att vissa delegare kan få större antal skiften än vad skiftesstadgan 87 § högst tillåter. (Bil Litt J)

Protokollet uppläst och justerat.

Yttrligare ett sammnträde hölls den 9 okt 1893 Egodelningsrettens laga kraftvunna utslag upplästes (Bil Litt K) Skiftesmannen tillkännagaf att nästföljande tvänne dagar skulle besiktning å marken verkställas för utrönande om bättre och sämre häfd å egor som vid skiftet kommer att gå i utbyte och utstakning av delegarnas egolotter i gode männens närvaro verkställas. Justering av protokollet skulle ske å morgondagen kl 9 fm.

Maj månad 1894 hölls avslutande sammanträde där det förklarades att laga skifte å alla egorna till Lögda skifteslag för avslutad och tillkännagavs att besvär skriftligen skall ingivas till Ordföranden i Åsele tingslags Egodelningsnämd ,klagotiden är satt till 60 dagar härefter.

Varje hemmansdel är åsatt mantalsandel i förhållande till bärighet i huvudsak gröda och kronoskatten för varje hemmansägare avgörs av mantalet.

Den som äger hemmanet Litt A No 1, 11/64 mantal, Robert Sellin får skatt med den andelen av det som gäller för ett helt mantal.

Ovanstående utredning är sammanställd av protokoll och gamla handlingar samt uppgifter från skoglig litteratur och Lögdaboken.

Nils Lövgren

Behovet av väg genom byn kom att uppstå i takt med bebyggelsens utveckling. I början tog den sig form som enkel körväg och utfart främst till gamla kyrkvägen mot Viska. Kärr- och gångvägar till grannbyarna och till utmarker hade vid tidpunkten för laga skiftet omfattande utbredning.

Från 1893 finns en beskrivning över undantag av mark till gemensamma behov där bla. vägarna är förtecknade. Dessa servitut gäller fortfarande även om behovet är av helt annan art i dag än vid den tidpunkt då förättningen skedde.

Byvägen har vid laga skiftet upptagits till 4 m bredd och en areal av 0,514 hektar. Den började vid gamla kyrkvägen mot viska och vid en beräknad längd enligt ovanstående uppgifter i laga skifteshandlingen hade den en sträckning av 1285 meter. Från byvägen västerut har sedan en 3 m bred kärrväg förbi Holmsjön upptagits.

I början på 1900-talet kom landsvägen Viska-Västermyrriset att färdigställas. När den vägen var klar uppstod behovet av anslutning av byvägen fram mot allmänna vägen. 1910 hade byamännen stämma om att få rättighet att dra väg över Paulus Danielssons skifte, en sträcka på 315 m. Överenskommelsen är undertecknad den 11 oktober 1918 av samtliga skiftesägare och av Paulus Danielsson.

1919 var det ånyå dags för byastämma angående byavägen. Man hade tre punkter på dagordningen att behandla:

1. Sättet för fördelningen av vägskiften.

2. Hur mycket grus som skall påföras vägen.

3. Tiden inom vilken grusningen skall vara genomförd.

19 skiften fördelades enligt andel skäl skatt. Vägen hade förmodligen två olika standard. En fyra meters bred sträcka och en tre meters bred. På fyra meters sträckan skulle påföras 1 kubikmeter grus för varje 8 meter väglängd, på 3 meters sträckan 1 kubikmeter på varje 10 meter väglängd. Grusningen skulle vara slutförd till den 15 oktober 1922.

1924 kom den lagliga lantmäteriförrättningen där E.A.Ångman som byålderman påyrkat att ägarutbyte skulle verkställas mellan hemmanet litt. L och Lögda skifteslag så att utfartsvägen för Lögda by till landsvägen Viska-Västermyrriset i sin helhet skulle tillhöra byn samfällt. I utbyte skulle byn avstå del av två för byn samfällda vägar över Danielssons skifte.

”Då de närvarande förklarade sig instämma med Ångman uppsattes rörande det föreslagna ägarutbytet en så lydande förening”. Genom Ångmans försorg förskaffades godkännande å denna förening av samtliga delägarna i Lögda skifteslag

Den 10 juni 1924 ägde sammanträdet rum..

1939 kom en ny lag om samfällda vägar.

Den 7 oktober 1946 anhöll berörda fastighetsägare genom K.W.Sellin, Verner Johnson och Erik Ångman om förordnande av förrättningsman enligt lagen om samfällda vägar.

15 september inställde sig lantmätare Herman Schönning för att handlägga ifrågavarande förrättning. Andelstal för respektive fastighet upprättas, styrelse utsågs och protokoll godkändes den 17 september 1948.

Samtidigt som samfällighet bildades pågick planer om att få genomfartstrafik genom byn. Den 7 december 1947 hade byn vägstämma där man uppdrog åt K.W.Sellin att göra framställan till Länsstyrelsen om önskemål att allmänna vägen skulle få en sträckning så att genomfartstrafik kunde ordnas genom byn.

26 juli avslogs ansökan med motiveringen att terrängförhållandena omöjliggjorde den vägsträckningen. Vägnämnden ansåg dock att framhålla ”lämpligheten av att vägen genom byn iordningställdes som enskild utfartsväg med statsbidrag till underhållet sommar-som vintertid, varvid bör beräknas att vägen hålles öppen för motortrafik jämväl vintertid”

Byvägen hade nu en längd av 1640 meter från allmänna vägen fram till fastigheten Lögda 4:20. När Gösta Nilsson något senare byggde sin gård längst bort i byn kom behovet av väg fram till hans fastighet.

1955 hölls lantmäterisammanträde för markreglering av utfartsväg från Gösta Nilssons fastighet. 24 augusti 1955 undertecknades överenskommelse om ägoutbyten. Gösta Nilsson bröt själv vägen.

1974 kom en ny lag om förvaltning av samfälligheter.

De stora förändringar som glesbygden genomgått från sjuttiotalet och in på nittonhundratal har radikalt förändrat nyttjandet av glesbygdsvägar. Den gamla andelsberäkningen som grundades på åkerbruk och jordbruksvärde har spelat ut sin roll.

Från att ha varit en fungerande jordbruksby med aktiva brukningsenheter kan vi i dag konstatera att Lögda i likhet med många andra glesbygdsbyar har ett fast boende av i huvudsak pensionärer och ett rörligt fritidsboende.

Inom styrelsen togs frågan upp och den 25 febr. 1995 hölls sammanträde med vägsamfällighetens medlemmar. Beslut om ny förrättning fattades, där en ny andelsberäkning lika för alla fastighetsägare som ingår i samfälligheten beslutades.

1 november 1995 registrerades den nya anläggningsförrättningen vid lantmäteriet i Västerbottens län. Vägens sträckning enligt den nya överenskommelsen gäller från allmänna vägen fram till fastigheten Lögda 10:3 och har en längd av 2040 meter.

Nils Lövgren

Styrelseledamot

Sockenstämman, där församlingens kyrkoherde var självskriven ordförande fick genom 1842 års folkskolestadga till sin stora uppgift att meddela barnens undervisning. Före den tiden fanns det dock rätt många som kunde läsa innantill. Skrivkonsten var ringa. Man frågar sig vem det då var som lärde barnen att läsa. Det skedde genom kyrkans försorg. Enligt 1686 års kyrkolag skulle prästen med klockarens hjälp ”driva barnaläran och undervisa barnen att läsa i bok”. År 1723 utsträcktes denna anmodan att gälla även föräldrar och förmyndare. Biskopen hade vid sina visitationer undersöka om prästen fullgjort sin plikt. Biskopen ville höra prov därpå i kyrkan genom förhör med barnen. Prästen utförde sin kontroll över läsfärdigheten och annan kunskap vid sina husförhör. Eftersom det ålåg även föräldrarna att svara för att barnen lärde sig läsa, så vädjades till prästen om hjälp av en barnalärare. På sockenstämma i början på 1800-talet diskuterades denna sak. De kommo till en god lösning tack vare Erik Bryngelsson från Lögda. Se artikel i denna bok om honom. När Erik Bryngelsson kom till ett hem så fanns där bland eleverna även fullvuxna ungdomar. Det var nämligen så att där någon inte hade till-räcklig insikt i den kristna läran, så blev han utestängd från nattvarden och den som var ute-stängd därifrån fick inte gifta sig. Det gällde att klara sig på husförhören.

I en annan socken inom vårt län blev en flicka på 1700-talet ådömd stockstraff två söndagar å rad för att hon ”varken kan katekes, än mindre något därav förstår, ej heller kan läsa i bok.” Hon var dock 22 år, fastän hon erkände sig allenast hunnit till 12 eller 13 år. Hon var också årligen förmant att lära sig läsa.

Fredrika socken hade förmånen att på 1840-talet få hit en flyttande nomadskola. I två år var denna skola i Lögda med Anders Fredrik Nordenstam som lärare.

Sockenstämma valde skolråd, som nu fick en hel del bekymmer. Det beslöts att socknen skulle uppdelas i fem rotar. Socknens ende lärare hade att fördela sitt läsår på dessa rotar. Men redan 1849 ville skolrådet ändra på detta och föreslog nu tre rotar; Bredträsk, Tallsjö och Viska. Lögdabarnen fick gå till fots den långa vägen till Viska skola. Det fanns fortfarande bara en lärare. Det var Flodstedt. Lärarlönen utgjorde då 208:- riksdaler. Flodstedt flyttade till Do-rotea år 1854. Till efterträdare valdes E.E. Nordenstedt, sonson till Per Mårtensson i Lögda. Nordenstedt flyttade också till Dorotea. År 1876 inrättades den första småskolan, förlagd till Viska. Mårten Lindströms äldsta dotter, Sara Kristina, blev första lärarinna. Hennes brorsdot-ter, Amanda, gift med kronojägare August Lövgren, blev också lärarinna vid samma skola men 10 år senare. År 1883 inrättades två småskolor. Dessa roten omfattade följande byar:

Norra småskolan: Viska, Lögda, Norrfors och Långbäcken

Södra småskolan: Tallsjö, Stensjö, Klippen och Stavarsjö

År 1890 inrättades tre småskolor.

Först år 1908 synes Lögda by få mera fast skolform. Från det året och fram till år 1959 ha föl-jande lärare tjänstgjort i Lögda:

Emma Eriksson

Fanny Jonsson

Lovisa Persson

Dagmar Vidmark, g. Johansson

Gunborg Jonasson

Engla Nordfjäll

Sanny Ström, g. Bryndahl

Lilly Lundgren, g. Johnsson

Med fru Lilly Johnssons pensionering år 1959 avslutades tills vidare skolundervisningen i Lögda. Byns barn gå nu i Viska skola. Byn Baksjöliden fick skolhus år 1938 och därefter skul-le anställd lärare vara folkskollärare. Det torde dröja bara ett år till innan denna skola också indrages.

SKATTER. Till att börja med så betalades det mesta av skatterna in natura. Avlöning till kyrkoherden utgick i tionde av vissa natura. När lappmarksborna skulle få post så skulle bönderna betala 1 kappa korn för detta. År 1844 åtog sig sockenmännen att som skolavgift betala 2 skilling för var mellan 15-63 år samt 12 kappor korn för varje mantal. Men redan 1847 stego dessa skatter till 16 kappor korn per mantal och 4 skilling per person. Naturaskatten till skolan slopades och skulle skatten utgå i kontanter 10 skilling per kvinna och 16 skilling per man i åldern 15-65 år.

År 1856 måste socknen anställa barnmorska och till lön skulle utbetalas 36 skilling (OBS! 1 riksdaler = 48 skilling) per rök.

Under början av 1800-talet löd skattesedeln endast på en och annan riksdaler. Men skatterna steg och år 1880 kunde en kronsedel se ut så här:

Fastighetens storlek 17/96 mantal.

Ränta (en slags grundskatt) 1,35

Allmän bevilling 3 öre per 100 kr jordbrukstax 1,14

Tilläggsbevilling 0,68

Sjukvårdsavgift 0,60

Landtingsmedel 0,62

Vägplogningspengar 2,94

Brandstodsavgift för fastighet 0,18

för lösören 1,90

Bidrag till skjutsentreprenad 1879 0,62

1880 0,12

Lösen för denna sedel 0,12

=”========” Summa 10,77

Utgifter till kommunen bestämdes ofta till ett belopp per fyrk. Fyrktalslängd upp-rättades för vart år med ledning av årets taxering. Lögdabornas fyrktalslängd för år 1879 ser ut så här:

Namn och mantal Bevilling

för i mantal Påfört

satt jord fyrktal

Paulus Erik Paulsson 7/96 60 sk 12

Nils Petter Pålsson 1/12 48 10

Nordmalings AB 7/96 45 9

Petter Aron Larsson 7/96 54 11

Paulus Erik Nilsson 7/96 51 11

Anders Gustav Paulsson 7/96 54 11

Salomon Persson 7/48 90 18

Marcus Hällkvist 7/48 81 17

Jonas Albin Jonsson 7/96 60 12

Nils Petter Pålsson 7/96 60 12

Paulus Danielsson 7/48 1 05 21

Per Erik Sjöberg d.y. 7/48 99 20

Nils Gustav Johansson 7/96 51 11

Nordmalings AB 7/96 48 10

Olov Nilsson enka 7/96 51 11

Paulus Erik Paulsson 7/192 24 5

Jakob Johan Jonsson 7/64 78 16

Jon Jonsson 7/32 1 41 29

Fgm Nilsson 3 50 35

Byamännens ökeskatt 1/64 9 2

Drängar hade i allmänhet 10 fyrk.

DAGSPENNING

Vi förstå, att dagspenningen var liten under Bryngels och Pers tid. Ofta behövde grannar hjälpa varandra, men de gjorde arbetsbyte. När mangårdsbyggnaden skulle timras skulle det vara minst lika många timmermän som det fanns knutar på byggnaden. När huset var färdigtimrat, så skulle det vara kalas. Man förstår att grannarna gärna ville hjälpa varandra och timra.

När Bryngelsönerna omkring sekelskiftet ville skaffa sig kontanter så var det att ge sig ut i skogen och fälla villebråd. Man sålde skinnen vid marknaden i Åsele eller Lycksele. I mitten av 1800-talet kunde man få 18 riksdaler för ett mård-skinn, 15 riksdaler för ett utterskinn, för rävskinn upp till 15 riksdaler. För större fåglar kunde man få upp till 1 riksdaler och för mindre fåglar såsom orre, ripa och järpe från 6 till 8 skilling. När det var möjligt försökte också husmödrarna sända med smör till marknaden. För smör kunde hon få omkring 24 skilling per skålpund. 20 skålpund var lika med 1 lispund och 1 lispund motsvarar 8,5 kg.

En dräng erhöll i årslön 20-30 riksdaler och en piga 12-18 riksdaler. Därtill hörde till lönen kläder och skor. En tillfällig arbetare såsom vid rödjningsarbeten hade 24 skilling, vilket motsvarar 50 öre. För slåtterarbete var det mera betalt. Då var det längre arbetsdag än annars. För detta kunde bonden få betala 36 skilling plus fri kost.

När tjärbränningen kom igång så fick man 5 riksdaler per tunna. Längre fram försökte man sig på pottaske-tillverkning. För denna fick man 4 riksdaler per lispund. En tillverkningssats kunde ge cirka 10 lispund. Men för detta var mycket arbete nedlagt. Salpetertillverkningen höll ut länge. Uppgift finnes om att för 1 lispund salpeter erhölls 10 kr. Men då fordrades att varan skulle vara av god beskaffenhet.

Av vad som nu ovan sagts framgår att dagpenningen för dessa binäringar ej kunde bli stor.

När man kommit över till senare hälften av 1800-talet blev det lättare för lögdabönderna att tjäna kontanter. Skogen fick större värde och den allmänna dags-penningen steg. M.E. Nordenstedt utskrev år 1886 en räkning på reparation av prästgården. Av denna räkning framgår, att frakt av ett lass lera från Lögda till kyrkan kostade 4:-; ett annat lass endast 1 riksdaler. Dagsverksarbetarna vid bygget hade 1.75 per dag. Enligt sockenproto-kollet skulle byggmästaren ha 3:- per dag och fri kost. För kransågning av bräder betalades 4 riksdaler per tolft.

Ett imponerande företag har beskrivits av O.P. Pettersson , berättat av äldre lögdabor 1935.

Det stora behovet av foder till en växande kreatursbesättning, som följd av att familjernas antal ökade och även familjemedlemmarna blev flera , var ständigt aktuellt. Bönderna i byn hade länge haft planer på att dämma upp lögdasjön för att sätta älvens raningar under vatten. Det skulle innebära att slam spolades upp på ängarna som gödsel, och att höstuppdämning innebar att sly och ris på ängarna förhindrades att växa. Den stora kostnaden för arbetet innebar att många tvekade för att genomföra projektet. Sommaren och hösten 1829 enades man om att fullfölja dammbyggnaden. Ansökan insändes till konungens befallningshavande med motiv om den stora fördel detta företag skulle få för alla bönder i byn. Den 14 okt. 1830 kom kronolänsman J.E. Grönlund åtföljd av två nämndemän för att förrätta syn på dammstället. Sammanträde hölls med alla byns bönder och även Nils Norberg, innehavare av nybygget Norrfors deltog. Han hade av lögdabönderna medgivits rödningsland längst nordväst vid lögdån. Norberg förklarade sig villig att delta i kostnaderna för bygget. Syn förrättades och dammen skulle få en längd av 100 alnar tvärs över älven vid lögdasjöns utlopp. Vid sidan om älvfåran fanns en dalgång där det uppdämda vattnet skulle rinna ut. Där krävdes en damm av 30 alnars längd. Dammen skulle få en höjd av 6 alnar. Synekostnaden blev 16 riksdaler. I december månad kom utslag från konungens befallningshavande om tillstånd för bygget Redan innan hade bönderna börjat avverka skog för virket till dammet Mycket sten skulle behövas brytas upp för att fylla dammkistorna. Efter nyår började arbetet med dammen. Vid den tiden på året var vattenföringen låg i sjön så man kunde med en fångdamm hålla vattnet från arbetsplatsen. Man hade lejt folk från andra byar att hjälpa till för att snabbt klara av det svåraste arbetet att gräva ett dike som skulle leda vattnat från älvfåran där dammen skulle byggas .Därefter timrades dammkistor upp, ett otrevligt och svårt jobb att stå i kallt vatten till knäna. En stor eld brann på stranden och man turades om att arbeta medan man värmde sig och torkade kläder. En öppning på 3 alnar lämnades mitt i strömfåran där slussen till dammen byggdes. Med hästar forslades sten på isen för att fylla upp dammkistorna. Till sist byggdes den 30 alnar långa dammen på sidan om älvfåran. På vårvintern släpptes dammluckorna ned som stängde vattenströmmen i älvfåran. På våren stod vattnet högt i sjön och på den spakt rinnande älven stod vattnet högt på raningarna. Sommaren därefter fick bönderna rikligt med foder på ängarna efter ån. Det blev därefter en rad år med rikliga skördar.

Men så en vår långt senare blev det en ovanligt hög vårflod och dammen kunde inte motstå trycket från vattenmassorna och den brast. Växtligheten avtog och man fick inte mer foder än som varit normalt före dämningen. Dammen byggdes senare upp av ett sågverksbolag med avsikt att flottning av virke skulle ske.

Vid denna tid 1830 talet var följande bönder verksamma på byn:

Paulus Paulsson

Nils Petter Paulsson

Lars Persson

Per Ersson

Mårten Lindström

Efraim Persson

Daniel Paulsson

Per-Erik Sjöberg

Olof Olofsson

Johan Olofsson

Johan Jakobsson

Salomon Olofsson

Tankar omkring möjligheten att förbättra skördarna på utängarna var ständigt aktuellt. Man hade hört berättas om översilningar på slåttesmyrar med vatten från närliggande bäckar. Då började man överlägga om att gräva vattenledningar till myrar inom byns marker. Tillstånd måste sökas för att genomföra arbetet. 1844 gick bönderna ut och inventerade var det kunde vara lämpligt med överledning av vatten på slåttesmyrar. 1845 förrättades det syn på böndernas ansökan och följande projekt utsynades, och lades som gemensamma till samtliga byns hemman.

1.Viskalidsbäckens östra sida.

2.Rödingträskbäckens angränsande myrar

3.Fjällbäcken norr om Rödingträsket

4. Fjällbäckens östra sida

5. Långmyrbäckens östra sida till Björkmyran

6.Galtmyrbäckens västra sida till Långmyren

7 Rödingträskbäckens västra sida till Flakamyran

8. Båda sidor om Knivskaftmyrbäcken

9. Gubbmyrbäckens västra sida

10. Fräkenråbäckens båda sidor till Fräkenrået.

Efterhand kom flera vattenledningsprojekt på gång genom enskilda bönders initiativ. Att leda vatten över slåttesängarna hade flera syften. Man kunde bevattna slåttesängen fram till midsommar och så öppnade man dammarna så att ängen blev torr lämpligt till tid när den skulle bärgas.Vattnet hade gynsam inverkan på växtligheten.Ett annat syfte med uppdämning var att vattenbegjuta myren hela sommaren och hösten så att den var helt vattenfylld och fick frysa till is. När vattennivån på våren höjdes och isen steg upp uppstod en röjningseffekt av sly och ris.

Ett annat stort och tidigare omnämnt projekt var utdikningen av Holmsjön som förmodligen utförts vid den här tiden i mitten på 1800-talet. Detta gav bönderna ett rejält tillskott av foder och 24 slåttesskiften utlåttades till samtliga bönder inom skifteslaget.

Sammanställning av Nils Lövgren

Den forna bebyggelsen sydöst Lögda by är blygsamt dokumenterad. Med ledning av sägner och intervju med dagens äldste bybo Birger Sellin 91 år, kan vi sätta namn på personer som bott här och få värdefull fakta om bostället. Med hjälp av data som finns i byaböcker och framförallt i kompendiet sammanställd av Frans Forsgrens forskning” Lappskatteland Nybyggarland” går det att tidsmässigt och familjevis beskriva historien.

Birger berättar att platsen alltid benämnts Mårten Pers gjäla. På lagaskifteskartan från 1890-91 finns fyra tegar upptagna och beskrivits som åker. Birger vet att en av tegarna har kallats för Björntegen. Tre hus är markerade på kartan. Bosättningen är inte medtagen i byakartan som upprättats samtidigt som kartan på skogsmarken, vilket borde betyda att inget boende fanns där vid den tidpunkten. I Frans Forsgrens Lögda bok från 1962 skriver han om Johan Olov Åström , bodde på Mårten Pers torpet.

Mårten Persson född 1788 dog 1859, finns upptagen som boende i Lögda i mitten på 1800-talet. Han har en morbror på byn, Per Mårtensson far till Mårten Lindström. Mårten Persson kommer från byn Lavsjö och bor som nygift i Långbäcken 1827. Det var vanligt att folk flyttade runt på olika ställen och det gäller även Mårtens familj. Han vänder åter till sin hemtrakt 1836 men kommer tillbaka till Långbäcken 1841. Flytten till Lögda har skett i slutet på 1840-talet eller början på 50-tal.

Johan Olov Åström född 1838 var sonson till ”Stororsa” i Lögda. En farbroder till Johan Olov Olovsson kallad ”björnen” en säregen stark och robust person. Jonas Johnson har i en anekdot i byns cirkelverksamhet beskrivit honom. Vintertid kunde han gå barfotad och om han på sina färder passerade en kallkälla slängde han sig ner i den. När några bybor stannat vid en kallkälla för att rasta och koka kaffe blev det bråttom om att ta vatten ur källan innan Björnen skulle hinna fram och hoppa i. Olov Olovsson (björnen) född 1795, hade sin gård strax öster om Jonas Johnson.

Johan Olov Åström gifte sig med Elisabet Katarina Andersdotter från Råberg i Lycksele född 1844. Hon blev änka 38 år gammal med fem söner, den yngste ett år. En son dog 17 år gammal i blodförgiftning. Fyra av sönerna emigrerade till Amerika. Den äldste Johan Engelbert gifte sig med en kusin i Råberg och blev fastighetsägare vid laga skiftet i byn Råberg. En äldre Råbergsbo berättar att Engelbert var en skicklig jägare och att han åkte skidor till Lögda för att hälsa på sin mor.

Ägare till stället efter Åströms blev Salmon Georg Sjöberg född 1876. Gårdsstället ingick i skogskiftet som tilldelades Per-Erik Sjöberg vid laga skiftesförrättningen litt. M. Den äldre brodern Per Alfred Nikolaus Sjöberg blev ägare till hemstället inne på byn. Georg Sjöberg gifte sig 1906 med Hedvig Matilda Jonsson. Dom tog ett fosterbarn Astrid Kristina Falk född 1908. Senare föddes sonen Gösta år 1917. Georg dog 1924. Fastigheten avyttrades av sonen Gösta.

Sist boende vid Mårten Pers blev Ante och Kristina Nilsson med fam. Det boendet var kortvarigt under några få år i början på 1930-talet.

Familjerna som i tur och ordning bott på stället är:

Familjen Mårten Persson, 1850.talet

” Johan Olov Johansson Åström, 1860 talet

” Georg Sjöberg, 1910-talet

” Ante Nilsson, 1930 talet

Antalet bosättningar i Lögda ökade från att vara två nybyggen 1765 till 16 kronoskattehemman , när avvittring fastställdes 22 juli 1887.

När nybyggarna Bryngel och Per Larsson delade sina krononybyggen i början av 1800-talet blev det 6 delägare barn, mågar och fosterbarn till nybyggarna.

Vid avvittringen skulle värdering av varje fastighet verkställas för att ligga till grund för skattläggningen. Allt reglerades genom en statlig författning ”Avvittringsstadga 1873”.

Höavkastningen uppskattat i mängden hö per fastighet var måttet i värderingen. Antalet lass hö ( 1 lass 10 centner = 425 kg ) hade ett värde ”räntetal” och när det nådde upp till totalt 640 öre var hemmanets skattetal 1 mantal. Kom man under räntetalet 640 sattes delar av 1 mantal exempel 11/64 mantal ägare Robert Sellin eller som 15/64 mantal ägare Salomon Persson Inga hemman i Lögda var vid avvittringen uppe till värdet av ett helt mantal ”fullsuttet” Efter avvittringen som fastställdes 1887 var inägorna lagda under resp. hemmansdel medan utmarken ägdes gemensamt.

Rågångar höggs upp som skilde marken mellan kronan och skifteslaget

Kartläggning har utförts åren 1868, 1874, 1875. Avvittringskartan skala 1: 16000Det dröjde inte lång tid efter avvittringen förrän laga skifte var aktuellt för Lögda by. Detta innebar att varje kronoskattehemman fick sig tilldelad utmarker i förhållade till sina skattetal.

Benämningen , nybyggen, kronohemman och kronoskattehemman har betydelse i graden av ägandet.

1890 kungjordes lagaskiftesförrättning och den pågick till 1894 när den fastställdes som avslutad. Alla 16 delägare i Lögda skifteslag hade nu fått utmarker sig tilldelad. Nordmalings Ångsåg AB var även vid avvittringen ägare till hemmansdelar och representerad genom inspektoren J. Isaksen vid lagaskiftessammanträdet 1890.

Vid förrättningen åsattes varje hemman ett Litt. med beteckningar från A till S. Arealen till varje hemmandel sattes i förhållande till skattetalet, men även en gradering av markernas godhetsgrad vägdes in. Det fanns en övre gräns i areal satt till totalt antal tunnland för ett helt mantal och som för Lögda skifteslag kan ha legat på mellan 6000 – 8000 tunnland.

Rågångar mellan varje hemmansdel utstakades och höggs upp.

Litt A och O ägare Robert Sellin, hemmanet hade 675 hektar ,5 skiften 11/64 mtl litt A och 3/64 mtl litt O. Litt O hade sitt gårdsskifte vid nuvarande byavägens slut och det avyttrades av ägaren Robert Sellin.

Litt G ägare Salomon Persson , hemmanet 734 hektar 3 skiften 15/64 mtl.

Varje hemman hade dessutom en del s.k. ”ströängar” inom kronoparkerna.

Gemensamt ägdes även alla samfällda ägor i skifteslaget.

Som information om lagaskiftesförrättningen beskriver jag ovan nämnda hemman .Övriga finns upptagna i den 948 sidor omfattande akt ( arealbeskrivning), som ingick i det arbete som genomfördes vid lagaskiftesförrättningen åren 1890 – 1894.

Ny kartering gjordes, eftersom man ansåg avvittringskartan alltför bristfällig. Den nya kartan i skalan 1:8000.

OBS! Bilderna finns också i större format i Bildarkivet

Det dröjde inte lång tid efter avvittringen förrän laga skifte var aktuellt för Lögda by. Detta innebar att varje kronoskattehemman fick sig tilldelad utmarker i förhållade till sina skattetal.

Benämningen , nybyggen, kronohemman och kronoskattehemman har betydelse i graden av ägandet.

1890 kungjordes lagaskiftesförrättning och den pågick till 1894 när den fastställdes som avslutad. Alla 16 delägare i Lögda skifteslag hade nu fått utmarker sig tilldelad. Nordmalings Ångsåg AB var även vid avvittringen ägare till hemmansdelar och representerad genom inspektoren J. Isaksen vid lagaskiftessammanträdet 1890.

Vid förrättningen åsattes varje hemman ett Litt. med beteckningar från A till S. Arealen till varje hemmandel sattes i förhållande till skattetalet, men även en gradering av markernas godhetsgrad vägdes in. Det fanns en övre gräns i areal satt till totalt antal tunnland för ett helt mantal och som för Lögda skifteslag kan ha legat på mellan 6000 – 8000 tunnland.

Rågångar mellan varje hemmansdel utstakades och höggs upp.

Litt A och O ägare Robert Sellin, hemmanet hade 675 hektar ,5 skiften 11/64 mtl litt A och 3/64 mtl litt O. Litt O hade sitt gårdsskifte vid nuvarande byavägens slut och det avyttrades av ägaren Robert Sellin.

Litt G ägare Salomon Persson , hemmanet 734 hektar 3 skiften 15/64 mtl.

Varje hemman hade dessutom en del s.k. ”ströängar” inom kronoparkerna.

Gemensamt ägdes även alla samfällda ägor i skifteslaget.

Som information om lagaskiftesförrättningen beskriver jag ovan nämnda hemman .Övriga finns upptagna i den 948 sidor omfattande akt ( arealbeskrivning), som ingick i det arbete som genomfördes vid lagaskiftesförrättningen åren 1890 – 1894.

Ny kartering gjordes, eftersom man ansåg avvittringskartan alltför bristfällig. Den nya kartan i skalan 1:8000.

Undantag av mark för delägarnas allmänna behov 1003 Hektar

Litt A 11/64 mtl Paulus Robert Sellin 537 ”

” B 1/8 ” Nils P Paulsson 357 ”

” C 7/64 ” Nordmalings Ångsåg AB 434 ”

” D 7/64 ” Carl J Carlsson 363 ”

” Ea 1/16 ” N P Paulsson dy 310 ”

” Eb 1/16 ” B A Lindgren 283 ”

” F 9/64 ” A Gustav Paulsson 294 ”

” G 15/64 ” Salomon Persson 734 ”

” H 7/64 ” Nils P Paulsson 344 ”

” Ia 13/128 ” Jacob Hällqvist 307 ”

” Ib 13/128 ” E O Hällqvist 333 ”

” K 3/28 ” Jonas A Jonsson 355 ”

” L 9/32 ” Paulus Danielsson 778 ”

” M 15/64 ” Per Erik Sjöberg 721 ”

” N 1/8 ” N G Johansson sterbh 555 ”

” O 3/64 ” P R Sellin 138 ”

” P 3/32 ” Nordmalings Ångsåg AB 215 ”

” Q 7/64 ” Nils E Olofsson 500 ”

” S 23/64 ” Jonas Johnsson 848 ”

Avskrift ur laga skiftets handlingar.

Nils Lövgren

Originalanteckningar vid Laga Skifte för byns gemensamma ägor

Timmerflottningen på Lögdasjön började troligtvis någon gång i slutet på 1800-talet. Då hade man en så kallade ’spelflotte’ som man bogserade virket med längs det 1,5 mil långa sjön. Det var en flotte med ett roterande spel på mitten. Man rodde först ut ett rep eller en vajer och släppte ner ett ankare. Det timmer man skulle transportera var omgärdat av en läns, ’bom’, dvs. ett antal stockar ihopfästade med kedja eller anat metallbeslag. Spelflotten var förankrad i den bommen. När man ’spelade’ sig fram gick att antal mannar runt på flotten och drog spelet tills det var dags att ro ut linan igen. Det tog nog ganska lång tid att förflytta sig längs den långa sjön. Att ta sig tillbaka igen gick till på samma sätt.

När undertecknad var med i sjöflottningen på Lögdasjön hade man ju för länge sedan fått motorbåtar för timmertransporten längs sjön.

Flottningen bestod av två delar, dels den stora sjön som började vid Lögdeälvens utlopp i Lögdasjön, till det sund, Skällsundet, som skiljer den från Yttersjön. Det var två stycken spelbåtar, den ena ’Gåsen’ som gick på den stora sjön och ’Simson’ på Yttersjön. Jag jobbade på ’Gåsen’

Längs sjön var fanns det ’moringar’, dvs. ståltuber med en ögla i ena änden. De var förankrade med jämna mellanrum längs hela sjön, 16 stycken med ett avstånd på 600-700 meter emellan.

Timret samlades upp i älvens utlopp i stora ’påsar’, säkert hundra tusen stockar i varje. Transporten började med att ’Gåsen’ körde ut till den första ’moringen’ och hakade fast vajern i den och sedan körde man tillbaka till ’noten’ , dvs. den påse med timmer man skulle frakta.

Man krokade fast båten i den, och så började spelningen. Det tog ungefär en timma mellan varje ’moring’ , alltså tog det ungefär 16 timmar ned till Skällsundet där man satte fast ’påsen’ i någon sten/fästring eller stubbe i viken söder om sundet.

Där tog den andra spelbåten vid och ’spelade noten’ vidare ned till flottningsdammet där ’påsen’ öppnades och timret tappades utför forsen för vidare färd mot kusten. Det hör till saken att det inte var så lätt att få den stora ’noten’ genom det smala sundet.

Flottningen på Lögdasjön började så fort som sjön blev isfri på våren och pågick ungefär till pingst, då det uppdämda vattnet hade börjat tryta. Då hade ju allt timmer också kommit förbi, och det var bara ’sladden’, dvs. rensningen av enstaka stockar som hade blivit kvar efter stränderna. Det var ett särskilt arbetslag som skötte detta. De rensade ända från älvens flottningsbara början ovanför Lillögda ner till kusten i Nordmaling.

Sista året Lögdeälven flottades var 1969.

Nedtecknat av Eskil Hedman

Vid Laga Skiftesförrättningen som fastställdes 1895 avsattes flera markområden för gemensamma bebov, ”samfälligheter”. Bland dessa fanns fem myrtag, Stormyren, Hötjärnmyren, Åsmyren, Innermyren och Kullmyren.

Myrtagen avsattes för torvbrytning att användas i huvudsak som strö till djurbesättningar,men även vid salpedertillverkning.

1896 framställer Lögda byamän genom Paulus Danielsson önskemål om att dessa gemensamma myrtag skiftas och en lantmäteriförrättning begäres.

Okt 1896 kungör Konungens Befallningshavande i Västerbottens län. att det uppdras till Kommisonslantmätaren J.A Lindahl att utföra förrättningen.

Juli 15 1897 kallar Lindahl till lantmäterisammanträde kl 10.00 hos Paulus Danielsson. Kungöres av kyrkoherde J Bjurberg från predikstolen i Fredrika kyrka.

Avslutning av skiftningen kungjort i Fredrika kyrka den 27 mars 1898. Alla handlingar mottages av J.johnson den 16 april 1898.

Skiftesindelning enligt följande:

Litt S Nr 4/7 Jon Johnsson, Litt D Nr 1/5 Jon Johnsson ( C. J. Carlsson), Litt H Nr 2/2 N.W Nilsson, Litt G Nr 1,9 S. Persson, Litt A + O Nr ½ och 4/3 R. Sellin, Litt F Nr 1/8 C.E. Borgström, Ra + Rb Nr 4/6 J. Jacobsson, Litt K Nr 2/5 j.A. Jonsson, Litt P Nr 4/4 Nordmalings ångsåg AB, Litt M 3/3 P.E. Sjöberg, Litt L Nr 3/2 P Danielsson

Sammanställningen gjord av Nils Lövgren.

Fakta ur lantmäteriets arkiv.

Redan 1762 erhöll Bryngel Larsson ett antal rödjningar och utängar till sitt nybygge. Han överlät hälften av dessa till sin broder Per Larsson. Kärnan i nybyggesverksamheten var dessa ängar som gav foder till djurbesättningarna. En intressant delningsförrättning ägde rum 1785 då bröderna begärde att alla deras ägor skulle delas i två lika delar. Kronobefallningsmannen Johan Petter Edin infann sig i Lögda tillsammans med två nämndemän Hans Andersson och Erik Adamsson. Ett protokoll beskriver förrättningen:

” År 1785 den 7 september förrättades på Bryngel Larssons och Per Larssons begäran delningssyn på alla ägor som funnos lagda under de två nybyggena i Lögda och först och främst delades rödjningar och rödjningsland efter den spakt flytande Lögdaälven och försigick delningen enligt syneprotokoll på följande sätt.: Ifrån Erik Jons rå beläget i älven 1 ¼ mil från älvens utlopp i Lögdasjön har Per Larsson första stycket på norra sidan och Bryngel Larsson därnäst och på södra sidan är ett lassland som står som reservland och därutanföre har Bryngel Larsson Mullrödjningen och på norra sidan har han övra stycket på Björkselrödjningen och Per Larsson har yttre delen till Lilltjärnen . Därifrån och tvärt över till norr och därutöver till koja har Bryngel Larsson sitt stycke och på norra sida inom och de naturliga slåtter därstädes hava de som de förut hava delat dem. Och utom k ojsundet har Per Larsson på båda sidor och på Brännrödjningen har Per Larsson övre stycket och Bryngel Larsson yttre delen till rået och Per Larsson har från förut nämnda rå allt till andra kojan och Laduudden utanför dite Hålet . Och på Stornäset så har Bryngel Larsson första stycket och Per Larsson därnäst ett stycke och så har Bryngel Larsson allt omkring till viken som är uppom Bjurnäset . Därifrån har Per Larsson Bjurnäset och på norra sidan har Bryngel Larsson Rompnäset och till Bjurviken. Och utom Bjurnäset har Per Larsson udden på norra sidan och sörsidan allt till Krokselmyran och sedan på samma sida ha det stycke om stycke om varandra allt till sjön. På norr sidan har Bryngel Larsson utom Bjurviken allt till Krokselnonmyran och rödjningen till rået och så har Per Larsson Bärselnäset med rödjningen. Därnäst har Bryngel Larsson Bärselrödjningen och därnäst har Per Larsson Kojnäse t och sedan har de stycke om stycke om varandra allt till viken. På holmen har Bryngel Larsson övre stycket och Per Larsson därnäst med Höknäset och så har Bryngel Larsson ett stycke utanföre och allt till Dragrå . Därnäst har Per Larsson första stycket och så har Bryngel Larsson till Tannselvallen . På Kvarnmyra har Bryngel Larsson övra delen och Per Larsson nedra delen.”

”Åkerlandet ha var och en såsom han förr haft det efter råhagan tvärtöver berget rätt fram och vill Bryngel Larsson taga upp åker öster om Per Larssons åker står det honom fritt.”

”Myrslåttern på Stormyra i väst om Rödingträsket så har de teg om teg. På Galtmyran halva myran var. På Sjulsundsmran hälften var. På Nervallmyran bärgas ilag. På Höstmyran ha de som förr de haft och på Oxmyran likaså. På Tjärnmyran har Bryngel Larsson ytterändan och Per Larsson inre ändan. Uti Hötjärnbäcken ha de hälften var. Således delt och överenskommit är intygas av undertecknade.

” Jon P Edin Bryngel Larsson

Hans Andersson Per Larsson

Erik Adamsson

Även om folkskolestadgan kom redan 1842 skulle det dröja till 1908 innan Lögda by hade fast skolform. Innan hade en flyttande nomadskola fungerat några år från 1840 i Lögda. 100 år tidigare 1732 fanns en lappskola inrättad i Åsele. I den skolan fick Bryngel Larsson gå. För ungdom födda i 1900 talets början blev skolgången begränsad. Erik Ångman född 1900 gick 670 dagar i skola i sin hemby Tallsjö. Myndigheterna insåg bristen i skolundervisningen och som en kompensation för detta gavs bidrag till komplettering i form av undervisning i ambulerande folkhögskola. Redan 1923 fanns rektor Bosson i byn Nästansjö i Vilhelmina och undervisade. Detta har beskrivits av Sally Lindström i boken ”Minnen ur egen tid”. 1931 återkommer han till Nästansjö för att ordna om en ny undervisningsomgång.

1930 ordnade rektor Bossen en grupp intresserade Lögdabor till kvällskurser 2-3 timmar, där ämnen matematik och modersmålet undervisades. Erik Ångman som fick ett intyg daterat 1/1 1931, om genomgått Lapplands Folkhögskola i 21 veckor, har berättat minnen om rektor Bosson.

Retor Bosson beskrivs som en speciell renlevnadsperson. Han vinterbadar, dricker inte kaffe, han åt råa oskalade potatisar. Gick i sandaler och knäbyxor året om.