Historier från Lögda

En gång, när en ung pojke från Viskaberg besökte Per Ersson i Lögda för att söka bot mot en svår värk, som hans farfar plågades av, hade värken stannat, när Per Ersson fick mottaga sjukbudet. Detta skulle ha hänt vid många sökningar.

Hemlighetsfulla händelser inträffade ofta i samband med sjukkonsultationerna. Till den nämnde pojken hade Per sagt: ”När du går utför Lögdaberget ner mot Viskasjön, ska du få se en stor fågel ovanför dej, men bli inte rädd, utan bara fortsätt att gå hem.” Och verkligen. När pojken kom dit, flaxade en mycket stor fågel över talltopparna, så solen skymdes.

En annan gång hade en son till en person i Aspsele sänts till Per Ersson för att söka för sin far. Med sig i en skinnväska hade han det brännvin, vilket Per Ersson skulle förvandla till medicin. Pojken lämnade Per Ersson och fick följande ord med sig på vandringen: ”När du går förbi arresten på kyrkplatsen på väg över Stormyra, ska du inte bli rädd utan bara gå vidare.” När sjukbudet så gick förbi arresten, hade det blivit ett förfärligt liv i skinnväskan, men budet hade bara gått vidare, och när han kom ut på Stormyren, hade oljudet tystnat och allt hade blivit som förut.

Per Ersson kunde också bota utan brännvin. Ett sådant tillfälle var, när på sjuttiotalet en liten gosse fått ett plågsamt utslag. Fadern sökte då Per Ersson, som ordinerade honom att klippa små bitar ur alla klädesplagg gossen bar på sig. Av dessa skulle han göra en liten boll, och så fort det började blåsa ute, skulle han ta denna boll, gå ut i vinden och kasta den över vänstra axeln mot vinden. Fadern gjorde så, utslaget gick bort och kom aldrig igen.

Almar Nilsson

Per Ersson kunde städja blod och läsa bort vittra. En gång blev han kallad till Orgsjönäs inom Åsele socken, där boskapen var särskilt utsatt för de underjordiska. Han frågade vittra, varför de dängde svinen, så att dessa skrek, flätade hästmanarna och bjeste ihop korna. De svarade, att när korna och hästarna fällde sin spillning på deras matbord, så skulle de straffas på något vis. Nu lyckades Per Ersson läsa bort vittra för en tid, men de kom igen. Han blev på nytt kallad till Orgsjönäs, men då lyckades han inte läsa bort dem. Bonden måste flytta ladugården och fick på så vis ha boskapen i fred. När Per Ersson kom hem, frågade grannarna, vad han hört och sett. ”Fannerna”, svarade han. Det är liktydigt med onda andar.

Beträffande blodstädning berättas, att en granne, Robert Sellin, hade huggit av pulsådern, så blodet sprutade ända upp i taket. Man skickade skyndsamt ett bud till Per Ersson. När budet kom fram och talade om, att Sellin hade huggit av pulsådern, slutade såret genast att blöda.

När Per Ersson botade sjuka, var det vanligt, att den som skulle botas för någon åkomma, med budet skickade antingen brännvin eller konjak, som Per blandade i medicinen. En yngling från en by inom Åsele hade gått en skogsstig över Högåsen, en mil väster om Lögda. Han blev trött och slut, så han satte sig på ett vindfälle i närheten av stigen och drack ur brännvinsflaskan, som han hade med sig. När han kom fram till Per Ersson, hann pojken aldrig tala om sitt ärende, utan Per förekom honom med att säga: ”Du har druckit ur brännvinet, som jag skulle blanda i medicinen.”

Erik Arnqvist

Hanna Olovsson, född den 15 januari 1902, bosatt i Viska, har berättat om hur hennes bror blev botad av naturdoktorn Salmon Persson i Lögda. Min mor, Märta Kristina Jonsson (1872-1963) bodde, då detta hände år 1918 i Häggsjöbäcken. På sommaren, när hon arbetade på en skogsslåtter, hade hon stått på knä och kokat gröt över en öppen eld. Då hon reste sig upp, kände hon en intensiv smärta i ena knäet. Hon trodde, att hon hade ”trödd” knäet. Värken blev värre och värre, och efter några dagars lidande skickade hon min sextonårige broder Jonas till Salmon Persson i Lögda. Jonas hade med sig en skvätt brännvin. Persson var alltid noga med att de hjälpsökande hade med sig brännvin eller kamferbrännvin. Jonas gick skogsstigar över Nordås-Råberg-Gravsjö-Viska. Då han kom fram till Lögda, var Salmon inte hemma men kom efter en stund. Han hade varit i skogen för att plocka bär. I hinken fanns knappt bottenskylan.

– Jag kände på mig, att någon behövde hjälp, så jag gick hem, var Salmons förklaring.

Sedan han hört vad saken gällde, tog han något ur ett skåp och kastade i en burk. Det skrällde som småsten i burken. Han slog brännvinet över och rörde om. Jonas ämnade nu gå hem, men Salmon hejdade honom med orden:

– Du behöver inte gå hem i kväll. Jag har ordnat, så du får ligga över i granngården.

– Men mamma har så ont, invände Jonas.

– Nej, hon har inte ont nu. Värken är borta, tills du kommer hem, sade Salmon.

Pojken gick till granngården och fick ligga där, men funderade över hur Salmon kunnat ordna med nattlogi, då han aldrig lämnat rummet, sedan han kommit hem från skogen.

Dagen efter gick Jonas hem. Mamma hade mycket riktigt varit kvitt sin värk ett helt dygn, men några minuter innan Jonas kom hem, fick hon tillbaka sin plåga. Hon behövde nu bara tvätta knäet en gång med brännvinsmedicinen, så var hon frisk igen. Flaskan gömde hon hemma, men en gång, då vi varit på besök i en grannby, hade den på ett mystiskt sätt försvunnit.

Göta Salmonsson

Till Pål Pålssons gård i Lögda kom en spåman från Örträsk. Han hette Elias Andersson men kallades vanligen Grokkme. Han låg i gården över natten, men på morgonen, när han farit sin väg, fick man se, att han hade glömt en påse kvar. Gårdsfolket trodde väl, att han skulle komma efter den, men dagarna gick, utan att Grokkme syntes till. Vad skulle de göra med påsen, visste de inte. Det var inte utan att de kände sig en smula rädd för den, eftersom något mystiskt och skrämmande häftade vid allt, som spådomskunniga personer haft att skaffa med. Till sist blev emellertid Pål Pål’s gumma så led åt trollpåsen, att hon kastade den på elden. Men då hände något! I samma ögonblick sprang dörren upp. Och det hördes en skarp knall, samtidigt som påsen flög iväg med en väldig fart. Vart? Ja, vem kan säga det?

Efter Sanny Bryndahl, Myrbränna

Redan under 1600-talet beslöts att husförhör skulle hållas av församlingsprästerna. De präster som varit kyrkoherdar i Fredrika församling ha haft husförhör i byarna. Det är först på allra senaste tiden som husförhören ha fått ge vika för vanliga andaktsstunder.

Medan husförhören var i bruk ålåg det byamännen att ordna för husförhören. Bönderna skulle i tur mottaga husförhöret, prästen och byafolket.

”Man måste alltid gå och vara rädd för något. Om sommaren är det åska och om vintern husförhör”. Det ligger en hel del i detta gamla påstående. Det var ett förhör. Prästen var en myndighetsperson. Han var ofta fruktad. Det gällde att kunna katekesen utantill. Husmor hade det arbetsamt med att städa och baka kaffebröd. Karlarna skulle hacka granbarr, som på husförhörsdagens morgon skulle strös ut på golven. Bänkar skulle ställas in i storköket, där husförhöret skulle hållas, av husbonden på gården. Kyrkskrindan skulle göras fin. Bjällerringen sättas fast på lokspetsarna och storklockan knäppas fast på ena skakeln eller också högst upp på selen.

Husförhör i Lögda år 1898 den 29 juni hållet av kyrkoherde Bjurberg:

Närvarande: Paulus Edvall Paulsson

P.E. Sjöberg, ingen därifrån

S. Sjöberg, ingen därifrån

Jakob Jonsson samt barnen Erik och Johanna

J. Jakobssons barn, Axel, Thilda, Alma och Manda

Borgström med dottern Erika samt Karolina

Robert Sellins hustru och barnen Lydia och Emmy

Nils Petter Paulssons, ingen

Salmon Persson med hustru o.d. Thekla

Jonas Albin Jonsson med h.o. son Jonas Valfred

Artur Jonsson

Petter Aron Larsson och hans hustru

Paulus Erik Nilsson

Holmgrens dotter Frida

Per Olovsson och hans hustru

Summa 26 personer

Ur bibeln lästes 1:a och 2:a årg. texter på 9 sönd. efter tref. Samt Rom. 4:9-25. Flickorna Lydia och Johanna sjöngo ”Det är så gott att om Jesus sjunga”. Unisont sjöngs psalmerna 245, 285:11 i den då gällande psalmboken.

Sockenstämman, där församlingens kyrkoherde var självskriven ordförande fick genom 1842 års folkskolestadga till sin stora uppgift att meddela barnens undervisning. Före den tiden fanns det dock rätt många som kunde läsa innantill. Skrivkonsten var ringa. Man frågar sig vem det då var som lärde barnen att läsa. Det skedde genom kyrkans försorg. Enligt 1686 års kyrkolag skulle prästen med klockarens hjälp ”driva barnaläran och undervisa barnen att läsa i bok”. År 1723 utsträcktes denna anmodan att gälla även föräldrar och förmyndare. Biskopen hade vid sina visitationer undersöka om prästen fullgjort sin plikt. Biskopen ville höra prov därpå i kyrkan genom förhör med barnen. Prästen utförde sin kontroll över läsfärdigheten och annan kun-skap vid sina husförhör. Eftersom det ålåg även föräldrarna att svara för att barnen lärde sig läsa, så vädjades till prästen om hjälp av en barnalärare. På sockenstämma i början på 1800-talet diskuterades denna sak. De kommo till en god lösning tack vare Erik Bryngelsson från Lögda. Se artikel i denna bok om honom. När Erik Bryngelsson kom till ett hem så fanns där bland eleverna även fullvuxna ungdomar. Det var nämligen så att där någon inte hade tillräcklig insikt i den kristna läran, så blev han utestängd från nattvarden och den som var utestängd därifrån fick inte gifta sig. Det gällde att klara sig på husförhören.

I en annan socken inom vårt län blev en flicka på 1700-talet ådömd stockstraff två söndagar å rad för att hon ”varken kan katekes, än mindre något därav förstår, ej heller kan läsa i bok.” Hon var dock 22 år, fastän hon erkände sig allenast hunnit till 12 eller 13 år. Hon var också årligen förmant att lära sig läsa.

Fredrika socken hade förmånen att på 1840-talet få hit en flyttande nomadskola. I två år var denna skola i Lögda med Anders Fredrik Nordenstam som lärare.

Sockenstämma valde skolråd, som nu fick en hel del bekymmer. Det beslöts att socknen skulle uppdelas i fem rotar. Socknens ende lärare hade att fördela sitt läsår på dessa rotar. Men redan 1849 ville skolrådet ändra på detta och föreslog nu tre rotar; Bredträsk, Tallsjö och Viska. Lögdabarnen fick gå till fots den långa vägen till Viska skola. Det fanns fortfarande bara en lärare. Det var Flodstedt. Lärarlönen utgjorde då 208:- riksdaler. Flodstedt flyttade till Dorotea år 1854. Till efterträdare valdes E.E. Nordenstedt, sonson till Per Mårtensson i Lögda. Nordenstedt flyttade också till Dorotea. År 1876 inrättades den första småskolan, förlagd till Viska. Mårten Lindströms äldsta dotter, Sara Kristina, blev första lärarinna. Hennes brorsdotter.

Till Lögdahemmet hörde stora vidder slåtterängar. Det tog lång tid att avbärga alla dessa ängar. Därtill kom slått på hemåkern och potatisupptagningen. Med mycket annat arbete, som hörde till sommarmånaderna till, uppstod behovet av några dagars vila och förströelse. Så uppkom firning av skördetidens avslutning med ett s.k. Lögdakalas veckan efter böndagen i oktober.

Erik Albert Danielsson i Tallsjö härstammar via Orrberg från familjen Per Mårtenson i Lögda. Denne berättar att han i sin ungdom var med på kalaset ett år. Det hölls den gången i Nils Petter Lindgrens gård, som då stod öde. Danielsson kunde berätta om att kalaset brukade börja böndagshelgen och fortsätta en vecka. Varje gård i Lögda hade rätt att bjuda till sig en gäst från en annan by. Denne gäst skulle bo och äta i den gård som hade bjudit. På kalaset förtärdes ingen mat men kaffe och brännvin. Programmet under dagarna bestod av omväxlande dans och lek. Snusdosdragning, armkrok och dyl. Förekom ofta. Vid ett bord i hörnen kunde äldre män sitta med pipa i mun och brännvinsflaskan på bordet. Det var mycket att prata om. Ingen fick missköta sig under festen. Det var angeläget att skördefesten skulle vara en av byns gemensamma glädje- och tacksamhetsfest. Tidigt på kvällen gick alla hem till sitt, åto sin middag, skötte ladugården och gingo till vila för att dagen därpå fortsätta med sin festlighet.

Lögdakalaset har tydligen så småningom förkortats till att omfatta endast ett par tre dagar och sist endast över helgen och kallades då böndagskalaset i Lögda. Nu har Lögdakalaset helt upphört.